Nu har det blivit min tur att ta över pinnen i bloggstafetten om strandskyddet. Ovanstående fråga är ställd till mig av Ulf Silvander som är generalsekreterare för Svenskt Friluftsliv.

Jag företräder SmåKom som är en partipolitiskt oberoende samverkansorganisation för de till befolkningstalet minsta kommunerna i landet. Gränsen för oss går vid cirka 11 000 invånare eller färre. Det innebär att vårt nätverk omfattar drygt 100-talet kommuner varav 66 stycken är medlemmar i vår förening. Våra medlemmar utgör bara fem procent av den totala befolkningen men omfattar cirka 35 procent av landets yta. I våra kommuner finns tusentals sjöar och därtill hörande strandlinjer omfattande hundratals mil.

Frågor om strandskydd är ständigt närvarande i våra kommuner. Faktum är att den frågan ansågs så viktig att den var en av grunderna för SmåKoms bildande 1989 och än i dag tillhör den en av våra högst prioriterade frågor. Många av våra kommuner har haft en negativ befolkningsutveckling de senaste 20 åren. Som ett, av flera sätt, att vända den utvecklingen arbetar kommunerna med att kunna erbjuda attraktiva boendemiljöer. Strandnära lägen anses av många vara attraktiva och därmed är det naturligt att försöka utveckla sådana områden.

I detta arbete finns det naturligtvis risk för att olika intressen kan komma att kollidera. Min uppfattning är att våra kommuner försöker värna allmänhetens tillgång till stränderna. Det handlar inte om att våldföra sig på naturen på bekostnad av de värden naturen erbjuder för såväl fastboende som besökare. Det låga exploateringstryck som finns hos oss bör rimligtvis innebära att det bara i undantagsfall riskerar att inkräkta på andra intressen. I de fall där det finns en problematik kring strandskydd kan jag tänka mig att det i princip är koncentrerat till mer ”heta” delar av landet, såsom havskuster och storstadsområden.

När det gäller Ulfs konkreta fråga om delaktighet i beslutsprocessen så är det en fråga som vi ofta brottas med i kommunledningarna. Hur tillgodoser vi samtliga våra medborgares behov och rättighet till delaktighet? Hur gör vi det utan att göra våld på kommunallagens skrivningar om lika behandling? Kan vi överhuvudtaget vända oss till särskilt utvalda personer eller organisationer?

När det gäller strandskyddsfrågor så föregås de av någon typ av planförfarande såsom översiktsplan, ÖP, eller detaljplan. Vid framtagande av sådana dokument erbjuds allmänheten, inklusive organisationer, att lämna synpunkter. Vid större arbeten brukar särskilda träffar anordnas med syfte att fånga upp olika synpunkter. Lämnade synpunkter vägs sedan samman och en bedömning görs om huruvida man ska ta hänsyn till dessa eller inte. I fråga om strandskydd anser jag att särskild hänsyn måste tas till eventuella synpunkter som lämnas av natur- och friluftsorganisationer förutsatt att det finns sådana i kommunen. Konfliktytor kan naturligtvis uppstå mellan olika intressen men min erfarenhet är att dessa i så fall hanteras på ett bra sätt av SmåKoms kommuner.

Överhuvudtaget så är nog frågan om delaktighet betydligt enklare att lösa i den lilla kommunen jämfört med en större kommun. Alla känner alla och kontaktvägarna är både raka och korta mellan allmänheten och beslutsfattarna.

Ett utmärkt sätt att minska, eller helt undvika, konflikter i tolkningen av lagstiftningen är en tidig dialog mellan kommunen och länsstyrelsen. Finns dialogen med redan från början i planarbetet så är möjligheten att komma till samsyn mycket god. Det har jag färsk erfarenhet av från min egen kommuns arbete med ny ÖP. Kommunfullmäktige kommer att fastställa den under våren och faktum är att den kommer få den utformning som vi önskar. Det hade med största säkerhet inte varit möjligt utan en långtgående och konstruktiv dialog.

Jag avslutar mitt inlägg med en fråga till Annika Nilsson vid Lunds Universitets Juridiska institution. Den handlar om asymmetri.

I nu gällande lagstiftning kring strandskydd finns en viss asymmetri, det vill säga olikhet, inbyggd. I en del områden i landet är lagstiftningen hårdare medan det i andra områden ska vara enklare att medge dispenser från strandskyddet. Utöver det normala tolkningsutrymme som alltid finns i lagstiftning och dess förarbeten innebär asymmetrin ytterligare möjligheter att tolka lagen olika.

Vid kontakt med våra kommuner får vi ofta höra att tolkningen av strandskyddslagstiftningen varierar en hel del över landet, ibland till och med inom samma länsstyrelseområde. Detta upplevs som frustrerande av kommunerna. Kommunföreträdare träffas och umgås i många olika konstellationer och sammanhang och då jämför man gärna sin egen kommuns förutsättningar med andra kommuners. Upplever man då att man behandlas olika så blir man upprörd.

Min fråga till Annika med hänvisning till ovanstående text är: Finns det förutsättningar för att en asymmetrisk lagstiftning inom ett så här känsligt område överhuvudtaget kan fungera?

Peter Lindroth, ordförande SmåKom