Jag fick frågan av Peter Lindroth, ordförande i SmåKom och föregående bloggare. Peter syftar på att strandskyddet är olika i olika områden, vilket han menar kan ge tolkningssvårigheter och olikheter i rättstillämpningen. (Peter använde uttrycket ”asymmetriskt” strandskydd, men han har inget emot att jag formulerade om frågan.)

Det finns väldigt mycket stränder i Sverige. I tätbebyggda områden och längs kusterna är stränderna redan i hög grad utnyttjade, medan det finns stora arealer orörda stränder i glesbygden. Detta utgör grund för de ”nya” strandskyddsreglerna med ökade möjligheter till exploatering i ”områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen”; så kallade LIS-områden.

Jag har stor förståelse för glesbygdskommunernas behov av utveckling. Men det finns anledning att göra en distinktion: Hur stränder ska utnyttjas, och varför, är en fråga. Hur landsbygden ska utvecklas är en annan fråga. En slutsats man kan dra av Naturvårdsverkets och Boverkets utvärdering av strandskyddsreglerna (september 2013) är att det finns stort intresse för exploatering av stränder i tätbebyggelse trots restriktiva regler. Exploatering i glesbygd blir däremot inte märkbart mer intressant för att möjligheterna till strandnära läge är större. Det finns många orsaker till att människor väljer – eller tvingas välja – att bo i tätorter. Möjlighet till försörjning t.ex. Bostäder i strandmiljö kan möjligen utgöra en del av en strategi för glesbygdsutveckling, men strategin måste också innehålla tyngre komponenter.

Strandskyddsfrågor måste bedömas med utgångspunkt i strandskyddets syften: Att säkerställa allmänhetens tillgång till stränderna och att bevara goda livsmiljöer för djur och växter. Det är där det differentierade strandskyddet kommer in. För att regler ska vinna acceptans måste de vara rimliga. Jag tycker det är högst rimligt att ha en mycket restriktiv syn på exploatering av stränder i t.ex. Skåne och Stockholm. Det är mindre rimligt att ha en lika restriktiv syn på exploatering i kommuner med många mil av orörda stränder. Även i dessa områden är det viktigt med översikt och planering så att strandskyddets syften inte motverkas. Men det kan finnas utrymme för en försiktig och genomtänkt exploatering av väl valda strandområden och ändå gott om utrymme för allmänheten och djur- och växtlivet. Att lätta på strandskyddet i områden med högt exploateringstryck är inte någon bra idé. Att envist upprätthålla ett strikt strandskydd längs mil efter mil av öde stränder är knappast heller någon bra idé. Så, Peter, jag menar att ett differentierat strandskydd är motiverat.

Att tillämpningen av strandskyddsreglerna svajar betänkligt på många håll är tyvärr ingen nyhet. Flera undersökningar visar att många kommuner, och även länsstyrelser emellanåt, har svårt att förstå – eller acceptera – hur reglerna ska användas. Tidigare var det i princip omöjligt att få positiva beslut om strandskyddsdispens överprövade; det var bara Naturvårdsverket som kunde överklaga gynnande beslut. Reglerna om differentierat strandskydd är relativt nya och behöver tid att ”sätta sig”. Ökade möjligheter till överprövning, där länsstyrelsen ska granska besluten och lokala miljöorganisationer har möjlighet att överklaga, bör ge en tydligare praxis till vägledning för dem som ska besluta i strandskyddsfrågor.

Men intressekonflikterna kvarstår, de nya reglerna till trots. Hur kan de hanteras? Peters tankar om planering och dialog måste utgöra nyckelkomponenter. Med övergripande planering kan kommunen på ett tydligt sätt och med god framförhållning ange om det överhuvudtaget är möjligt att diskutera exploatering i ett LIS-område. Det gäller att först försäkra sig om att friluftsliv och djur- och växtliv inte påverkas negativt. Därefter kan man föra dialog om hur en exploatering kan utformas för att passa in så bra som möjligt. Även exploatören behöver inse behovet av flexibilitet; om man går in i projektet med öppet sinne och utan alltför mycket prestige är förutsättningarna att hitta bra lösningar större.

En ytterligare nyckelkomponent är att alla parter har förståelse och respekt för strandskyddets syften. Det finns goda skäl till varför man inte får exploatera stränder efter eget gottfinnande.

Fråga till Håkan Torén, VD för Toréns Entreprenad i Östersund AB:

Hur kan ni som exploatör bidra till att öka förståelsen och respekten för att strandskyddet faktiskt inte bara utgör hinder för exploatering utan framförallt fyller viktiga funktioner för att främja friluftsliv och biologisk mångfald?

Annika Nilsson, professor i offentlig rätt vid Lunds Universitet.